När jag träffar Camilla Granbacka i Helsingfors några veckor efter att hon mottagit Finska kulturfondens E. J. Vehmas -pris för kritiker frågar jag om hon går med på att få sitt porträtt taget, och hon ger hon sitt medkännande eftersom bilderna från prisutdelningen på Helsingfors bokmässa enligt henne antagligen inte är så användbara med tanke på att hon på de flesta av dem torkar tårar. Denna frimodiga sensibilitet utgör grunden för Granbackas skrivande – hon räds inte för att visa sina känslor.