Hur är det möjligt att en människa utrustad med någorlunda sunt förnuft kommer på tanken att bli kritiker? Helt frivilligt, dessutom.

Som vi alla vet är kritiker misslyckade bildkonstnärer, musiker, författare, skådespelare, etc., som kompenserar sitt tillkortakommande med att sabla ned de riktiga konstnärerna. Eller höja dem till skyarna. Eller något mittemellan. Det spelar strängt taget ingen roll, ett suspekt element finns ändå med i bilden.

Och kan man tänka sig ett effektivare sätt att göra sig impopulär? Är kritikern för negativ är hen magsur, elitistisk och ridande på sina höga hästar. Är hen för positiv finns det skäl att ana ugglor i mossen visavi alltför intima kopplingar till objektet för kritiken. Är kritikern för mittemellan har hen inga självständiga åsikter.

En bra kritiker har inga vänner, lär Einar Englund ha yttrat. Englund skrev kritik på den tiden när det var legitimt att bildkonstnärerna, tonsättarna och författarna recenserade varandra. Nuförtiden är den lyxen i första hand förbehållen groteskt underbetalda frilansare, som alltså inte själva förmår skapa konst.

* * *

Personligen anser jag att den gode Einar har fel. Man kan rentav hävda att en bra kritiker bör ha vänner bland dem man recenserar. Att, som förvånansvärt många, isolera sig i sin kammare och undvika allt umgänge med konstnärerna och kritikerkollegerna är lika meningslöst som fåfängt och ger inte texterna något som helst integritetsmässigt mervärde.

Tvärtom berövar en dylik självpåtagen avskildhet kritikern värdefulla möjligheter till insyn bakom de kreativa kulisserna. Kulturkritikern lever i en ständig växelverkan – jag är frestad säga symbios – med kreatörerna och den ständigt pågående estetiska diskursen med musikerna och tonsättarna har haft en avgörande betydelse för min professionella utveckling.

Kritikern är moraliskt ansvarig enbart gentemot sitt eget, förhoppningsvis gediget professionellt förankrade och konstruktivt formulerade, omdöme.

Kritikern är moraliskt ansvarig enbart gentemot sitt eget, förhoppningsvis gediget professionellt förankrade och konstruktivt formulerade, omdöme och den kritiker som inte har integritet, eller kunnande, nog att bilda sig en självständig åsikt om ett konstverk och våga stå för den bör ta sig en allvarlig funderare på att byta bransch.

* * *

Det fanns en tid när kulturkritikern var en allmänt respekterad, inte sällan rentav fruktad, person med en opinionsbildande makt och ett konkret konstnärligt inflytande, som dagens föraktade frilansprekariat bara kan fantisera om.

När jag började skriva kritik på 1980-talet var de stora guruernas tid redan förbi – även om några relikter fortfarande spökade i kulisserna – och de flesta dagstidningskritiker, inte minst frilansarna, jobbade i ett slags vakuum där en konstruktiv, eller överhuvudtaget meningsfull, feedback var ett ack så sällsynt undantag.

I dag, i de sociala mediernas pöbeltyranni där kreti och pleti förväntas ha en åsikt om snart sagt allt mellan himmel och jord, råder det sannerligen ingen brist på vare sig huvudlös feedback eller dito tyckande och charlatanmässigheten i den hemsvarvade ”kritiken” – av såväl diverse konstnärliga yttringar som, inte minst, den seriösa kritiken i sig – kan te sig hart när olidlig.

Ingen vill ha tillbaks de allvetande, allsmäktiga kritikerdomarna, men visst kan man komma på sig med att sakna en tid när kritikervärvet ändå förknippades med en viss dignitet och kritikerna sågs som om inte egentliga konstproducenter så åtminstone ett slags kulturens, i bästa fall, upplysta fackelbärare. Mer eller mindre pålitliga vägvisare över kulturella gungflyn.

* * *

Det fortfarande finns en och annan galenpanna, som helt frivilligt väljer att ta sig an detta masochistiska sisyfosarbete.

I dag känns det frestande att se mycket av dagstidningskritiken, för att inte tala om nätditon, som ytliga referat, dagsländor – vilket den i och för sig ofta även är – men trots allt finner vi åtminstone i gammelmedierna en mängd kompetenta skribenter, som dessvärre tvingas arbeta under vidriga omständigheter. I korselden mellan digitaliseringens ekonomiska konsekvenser och sociokulturella applikationer, mellan konstnärsskråets förväntningar och populistiskt kvasityckande.

Frilanskritikerns jobb är i grunden ensamt och utsatt och i dessa svårförutsägbara tider – och då talar jag inte i första hand om, trots allt, övergående pandemier – kan det kännas mer tröstlöst än någonsin. Usla honorar, osäkra arbetsförhållanden och en känsla av att skriva för kråkorna är mången kritikers ständiga ångestskapande följeslagare.

Man kan alltså med fog ställa sig frågan varför en någorlunda förnuftig person helt frivilligt väljer att bli en underbetald och hunsad kulturkritiker. Handlar det om ren och skär idealism eller måhända ändå i första hand den smärtsamma insikten om att kritikerskapet är det enda man duger till?

I de flesta fall sannolikt bägge och sist och slutligen spelar det inte någon roll. Det som spelar en desto större roll är däremot att den professionellt förankrade, seriösa kulturkritiken, som i dagens läge framstår som viktigare än någonsin i kampen mot allmän infantilisering och åsiktsmässig likriktning, även framgent ges tillräckliga möjligheter till en meningsfull existens.

Samt, förstås, att det fortfarande finns en och annan galenpanna, som helt frivilligt väljer att ta sig an detta masochistiska sisyfosarbete. Gud ske lov för misslyckade konstnärer!

* * *

Mats Liljeroos är musikvetare och har i över tre decennier jobbat som frilansande musikkritiker och musikskribent. Sedan 1990 har han verkat som musikkritiker för Hufvudstadsbladet och han har därtill publicerat musikrelaterade artiklar i diverse facktidskrifter. Han har verkat som mångårig styrelsemedlem i Finlands Kritikerförbund och sitter för närvarande i Centret för konstfrämjandes (Taike) musikkommission.