När jag träffar Camilla Granbacka i Helsingfors några veckor efter att hon mottagit Finska kulturfondens E. J. Vehmas-pris för kritiker frågar jag om hon går med på att få sitt porträtt taget, och hon ger sitt medkännande eftersom bilderna från prisutdelningen på Helsingfors bokmässa enligt henne antagligen inte är så användbara med tanke på att hon på de flesta av dem torkar tårar. Denna frimodiga sensibilitet utgör grunden för Granbackas skrivande – hon räds inte för att visa sina känslor.

– Man måste ha en hög känslighet för sin egen och andras tillvaro när man skriver om konst. Jag lägger in mina egna tankar i det jag skriver för jag är en människa som skriver för andra människor. Jag vågar tolka och uttrycker mig helst poetiskt och personligt – när man skriver konstkritik måste man visa att man sett något men också att man till en viss del är osäker på vad man sett. Det ger läsaren något att gå vidare på.

Granbacka säger sig inte direkt föredra en specifik form av att skriva framför en annan, men att hon nog hängett sig konstkritiken trots frilansarens prekära livsvillkor.

– Det är ett val jag gjorde för nästan tjugo år sedan, att medvetet gå in på en innehållsmässig linje på konstfältet. Jag började som guide på Kiasma och med att undervisa i konsthistoria, och de givande dialogerna som uppstod där fick mig att fastna för att verbalisera konst. Men nog har det flera gånger hänt att jag tänkt att jag ska sluta och göra något annat. Att skriva om konst ger en ändå så mycket annat kapital, jag upplever att det ger en mervärde i livet.

Uppskattningen av den egna positionen är något som ofta uteblir i stunden när man ekonomiskt befinner sig i trångmål.

Camilla Granbacka. Foto: Helen Korpak

Att skriva om konst ger en ändå så mycket annat kapital, jag upplever att det ger en mervärde i livet.

– För att skriva bra kritik krävs det att man verkligen är insatt i konstvärlden och att man går runt på alla utställningar. Det kräver tid och finansiering, men ramarna omkring kritikerna är inte de mest uppbyggande. Vi har en väldigt svag ställning i konstsystemet som helhet, den enskilda kritikern är en otrygg varelse som inte egentligen har förankring vare sig i konstscenen eller i tidningen.

Granbacka drar en skarp linje mellan journalister och konstkritiker, men önskar att dagspressen skulle kunna ge kritiker en trygg grund att stå på.

– Det att det på många dagstidningar inte finns konstredaktörer mera gör att det blir ett helt annat upplägg än tidigare. Det finns ingen som kan planera och sprida ut recensionerna så att det blir mångsidigt och möjligast flerdisciplinärt. En grundläggande struktur och kontinuitet vore viktig så att vi kritiker kunde planera mer långtgående. På grund av våra omständigheter är det svårt att skapa strategier och som en följd av det kan kritiken bli slumpmässig, vilket den inte ska vara. Det måste finnas någon form av planering så att urvalet görs på ett medvetet sätt. Det är urvalet som är kritiken.

Trots tidningars reducerade budgeter och internets framfart ifrågasätter Granbacka mediahusens inställning gentemot sitt egna innehåll.

– Tidigare gav man mycket mera utrymme till recensioner av bildkonst och kunde till och med placera något om en galleriutställning på framsidan. Det finns ett allt större behov av bildanalys i vårt samhälle, så det vore verkligen av betydelse att upprätthålla konstredaktioner. Men det är positivt att en debatt om kulturkritik uppkommit i Svenskfinland, för allt hänger på högre beslutsfattande och på vilken öppenhet som finns hos dem som gör beslut.

Det finns ett allt större behov av bildanalys i vårt samhälle.

Orsaken till att Granbacka lägger så stor vikt vid den tryckta texten är enkel:

– Problemet med internetbaserade media är att den inte når ut till dem som inte aktivt söker konstrelaterad information. Dagspressen, tv och radio har med andra ord ett slags allmänbildande ansvar. Om all kritik nischas till specifika bloggar och konstsajter uppstår en ökad marginalisering av den samtida konsten och därmed en minskad relevans för konstkritiken.

Allmänbildning är något som Granbacka lägger stor vikt vid. Kritikern är en sakkännare som måste kunna kontekstualisera och verbalisera.

– Man ska kunna grundläggande semiotisk teori och filosofi men också inneha kulturell, politisk och konsthistorisk kunskap. Sedan ska man även vara närvarande i vår tid och förstå dess behov, och också kunna se in i framtiden på något avantgardistiskt sätt. Som kritiker är jag en förmedlare mellan publiken och konstvärlden. Det är ju omöjligt att kunna allt, men det är det som är så fascinerande – det finns inga gränser för det finns alltid mera att ta in.

Det är ju omöjligt att kunna allt, men det är det som är så fascinerande – det finns inga gränser för det finns alltid mera att ta in.

I sitt författarskap bidrar Granbacka själv på ett direkt sätt till skapandet av ny kunskap. Hennes biografi över Sigrid Schauman har utkommit på både finska och svenska, och vikten av att Granbacka skrivit om en konstnär som även arbetade som kritiker lyftes fram i E. J. Vehmas-prisets motivering.

– När jag skrev om Sigrid Schauman var det väldigt värdefullt att hon själv var kritiker, för jag kunde spegla mig själv i det när jag arbetade med boken. Jag har funderat mycket kring hur det är att vara kritiker idag och hur det var för hennes del. Även när jag skriver recensioner är det ju så att jag i längden skriver en del av konsthistorien, vilket är lite skrämmande. Men kritikerns roll har ändå förändrats mycket, det är så många andra institutioner och sammanhang som besluter om konsten idag.

Camilla Granbacka. Foto: Helen Korpak

För Granbackas del är det bekräftelsen som är det viktigaste som E. J. Vehmas-priset för med sig, eftersom frilansskribenten sällan får respons.

– Uppmärksamheten känns betydelsefull, för i den här branschen får man aldrig tillräckligt med feedback. Jag blir motiverad att gå vidare och att göra mera saker.

I samband med Schauman-biografin kuraterade Granbacka retrospektivet Sigrid Schauman Konst som gestaltad känsla på Villa Gyllenberg.

– Att jag också vill arbeta med kuratering har att göra med mitt intresse för innehåll. Allt har med kommunikation och förmedlande att göra. När man kuraterar får man dessutom skapa helheter. Att arbeta med konst och med att skriva ger tankero.

Granbackas främsta inspirationskälla är ändå mänskligheten och dess relation till konsten.

– Människan är alltid människa och det tror jag gäller för alla tidsperioder. Den komplexitet som ligger i att vara människa – den är vad som fascinerar mig allra mest.

 

Skribenten är konstkritiker och fotograf.

 

Jaa artikkeli:Share on Facebook0Tweet about this on TwitterShare on Google+0Email this to someone