I 1900-talets kritiska teorier om de visuella konsterna är ett centralt tema konstens sociala roll och konstverkets relation till betraktaren. Det som det i förlängningen har kommit att handla om är en granskning av rörelsen mellan verket och upplevelsen, skiftningarna mellan bild och realitet, skillnaden mellan verklighet och fiktion i en samhällelig kontext.

Walter Benjamin såg den reproducerande teknologin som ett emanciperande och demokratiserande medel som gav massorna möjligheten att få tillgång till representationens kraft. Särskilt var filmen det medium som genom sin spridning löste upp exklusiviteten och värdehierarkierna inom visualiteten, upplevelsen och representation som en del av samhällets utveckling. Theodor Adorno varnade å sin sida mot kulturindustrins passiviserande verkan på människans agerande som fri individ och samhällsbyggare. Guy Debord menade att samhällets spektakelisering ledde till att människorna förlorade den autentiska kontakten med varandra och Jean Baudrillard gav upp möjligheten till någon som helst meningsbildning eller reell kunskapsproduktion i den bottenlösa ackumulationen av betydelseladdade tecken, symboler och bilder.

I den alltomfamnande immersivitetens tecken vill vi förlora oss i upplevelsen och ser den som autenticitetens nya formation.

I 2000-talet är vi sedan länge överösta med spektakel, översköljda av bildvågor och förlorade i de visuella representationernas skikt. Våra virtualiteter övertar realiteterna och någon nyare utarbetad önskan om ursprungliga autentiska upplevelser har inte fått mycket fotfäste. I den alltomfamnande immersivitetens tecken vill vi förlora oss i upplevelsen och ser den som autenticitetens nya formation. Teknologin finns tillgänglig för alla att förverkliga sin egen version av den visuella och ambienta verkligheten.

Detta har tagit sig i uttryck i en alltgenomträngande festivalisering av kulturen och det offentliga förhållandet till konsten. För många känns det här som en emancipation från en styrd eller riktad kulturpolitik. Festivalen är det ultimata medlet för människan att ta kreativiteten i sina egna händer och samtidigt få utlopp för emotionella, sociala, estetiska, extatiska och andra dimensioner av sin identitet och sin existens. Förankrad i folkligheten, lokaliteten och gemenskapen är festivalen den form som alla kan bli delaktiga i. Det festliga i festivalen är att den likt karnevalen tillåter en stunds frigörelse från vardagens reglerade verklighetsupplevelse.

Inom bildkonstens sfär har begreppet festival kommit in relativt sent i jämförelse med teatern och musiken. Filmfestivalen har haft sin givna position länge, och mediakonsten har gått i dess fotspår och format. Fotofestivaler är också ett tidigt exempel, kanhända för mediets breda applicerbarhet och öppna tillgänglighet. Kanske skulle man också kunna se konstutställningen i sig som en festival, i bemärkelsen att mycket material framställt för upplevelse finns att tillgå på samma plats under en begränsad tid.

Festivalen är det ultimata medlet för människan att ta kreativiteten i sina egna händer och samtidigt få utlopp för emotionella, sociala, estetiska, extatiska och andra dimensioner av sin identitet och sin existens.

Men ändå har festivalen och den till konstbiennalen expanderade fristående konstutställningen olika rötter och olika funktioner som nu tycks sammanstråla. Tydliga exempel i det finländska konstlivet är IHME-dagarna i Helsingfors som för några år sedan bytte namn till IHME-festivalen, och under denna höst har jubilerandet av samorganisationen för finska konstnärsföreningar – Suomen Kuvataiteilijajärjestöjen Liitto – i Joensuu gått under benämningen festival. Bildkonstfestivalen tar det festliga med sig och ordnar utöver visuella presentationer och diskussioner därom även musik, dans, en stunds bortavaro, helt enkelt en fest.

Inom festivalforskningen uppfattar man biennalen som en del av festivalfältet, och det återstår att se hur exempelvis de kommande konstbiennalerna i Oslo 2019 och i Helsingfors 2020 tar sig an festivalyran och immersivitetens ideal.

Mark Dion: A Tour of The Dark Museum (detalj), 2018, installation, Riboca 1, Riga. FOTO: Andrejs Strokins.

Helt lätt är det dock inte att jämställa alla konstarters sociala formationer. Det har naturligtvis delvis att göra med konstartens historia, presentationstraditioner, produktionsformer och vanor för mottagande och upplevelse. Bildkonst har traditionellt ställts ut som värdeföremål, antingen för olika slag av unikt beskådande eller för försäljning. Konstbiennalerna är också rotade i dels marknaden, det vill säga försäljningssituationen, men dels även i de klassiska världsutställningarna, där de senaste konstnärliga produkterna ställdes ut för att påvisa konstens unika sätt att fånga tidsandan, producera egenartad kunskap och ge innovativa perspektiv på samhället.

Biennalerna har i jämförelse med festivalens sociala grund en relativt kort historia som går från att vara komponerade av nationalistiska paviljonger á la Venedig till att vara en arena för vad som benämnts för global konst med stjärnkuratorer som kompositörer med sin höjdpunkt i sekelskiftets internationaliseringstrend. Idag i digitaliseringens och klimatförändringarnas omvälvande tid betonas istället allt mer lokala och regionala egenarter och perspektiv, som i sig kan vara ett steg mot festivalens lokalare former.

Den här höstens viktigaste biennaler i ett europeiskt mått mätt har varit dels den första Riboca-biennalen i Riga och den redan tolfte omgången av den nomadiska europeiska biennalen Manifesta, denna gång arrangerad i Palermo på Sicilien.

Båda biannalerna gav en isande kylig upplevelse av samtidens mest brutala och oförutsägbara samhällsutveckling som i mångdimensionerade former och utan smidiga övergångar mötte betraktaren.

Palazzo Forcella, Manifesta 12, Palermo. FOTO: Domusweb.it.

Det står klart att dessa två biennaler står mycket långt ifrån varandra när det gäller utgångspunkter, målsättningar, ekonomiska förutsättningar, struktur och genomförande, men har det gemensamt att de i mångt ställer tanken på immersiva festivaler i ett nytt ljud. Snarare än att bli uppslukade av verken hade båda biennalerna en annan verkan. Båda gav en isande kylig upplevelse av samtidens mest brutala och oförutsägbara samhällsutveckling som i mångdimensionerade former och utan smidiga övergångar mötte betraktaren. Det som man blev omsluten av var en översköljande realitet.

Maarten Vanden Eynde: Pinpointing Progress, 2018, Installation, mixed media, Riboca 1, Riga. FOTO: Andrejs Strokins.

Båda biennalerna kan sägas ha tillkommit i viljan och behovet av att liva upp en stad i bemärkelsen att rita om sinnebilden och geografin över platsen. Riga blev centrum för en region ur ett lite nyare perspektiv, och nivåer av staden synliggjordes såväl historiskt, kulturellt, ekonomiskt som konstnärligt genom Riboca. I princip till 100 % finansierad av privata medel och med en ansvarig curator, Katarina Gregos, gjorde biennalen en djupdykning i staden och öppnade upp annars oåtkomliga platser. Från övergivna laboratorier, hamnområden och nedgångna fabriksbyggnader till halvt renoverade lägenheter och trimmade stationsbyggnader gavs konsten en urban scen. Genomgående var konstverken presenterade på ett till perfektion genomarbetat sätt. Varje verk hade fått en hantering och installation som helt synligt hade krävt fokus och obönhörlig professionalitet. Oavsett vilken omgivning det var fråga om, hade relationen mellan verket, placeringen och framställningen planerats och genomförts på ett alldeles unikt och sällan skådat sätt. Konstverkens presentation gjorde upplevelsen av det estetiska, politiska, kritiska och kliniska innehållet ofta hjärtskärande och djupt emotionellt. Samtidigt var medvetenheten om staden, situationen och det kontroversiella i många av omgivningarna påtaglig.

Upplevelsen av stadens interna skiktning och fragmentariska verklighet är en möjlig utgångspunkt även i tolkningen av utförandet av Manifesta i Palermo på Sicilien. Här handlade det även om staden som uråldrig plats med samtidiga stora förändringar. Palermos historia sträcker sig ett årtusende tillbaka även ständiga skeenden, strider, händelser och utbrott ger staden ett drag av oro och rörelse. Spår av religioner och kulturer blandas med spår av genomfärder, jordbävningar och försök till att spara skärvor av det som hela tiden förloras. Unescos världskulturarv ger skimmer som stundvis glimtar till.

Varken Riga eller Palermo är som stadsmiljöer lätta för en kulturell samexistens, och de visade konstverken gav ytterligare skikt av motstånd snarare än inbjudande immersivitet.

Manifesta är en nomadisk biennal som byter plats och skepnad varje omgång. Denna 12 upplaga karakteriserades av det nomadiska i sig. Temat var den planetariska trädgården där det som man ville skulle frodas var möjligheten till en samexistens – mellan kulturer, religioner, människor och konstnärliga uttryck. Det kuratoriella ansvaret låg hos ett multidisciplinärt och mångkulturellt kollektiv, Creative Mediators.

Tania Bruguera: ”article 11”, 2018, mixed media, kollaborativ installation, Manifesta 12, Palermo. FOTO: Freiepresse.de.

Här handlade det inte om några genomproducerade omgivningar, även om konstverkens processer och utförande var gedigna och väl genomförda. Palats, trädgårdar, kyrkor och innergårdar hade öppnats upp för besökare. Verken var processartade, mer eller mindre rotade i det lokala, de religiösa. Politiska eller individuellt skapade erfarenheterna av dagens krävande samhälleliga situation. Det splittrade i människans beteende fick uttryck i den splittrade platsen och omgivningen. Enligt ett av de teman som biennalen var strukturerad kring var det fråga om inte ett Control Room, utan ett Out of Control Room.

I sitt förord till katalogen betonar stadens borgmästare Leoluca Orlando den känsla och uttryck för gästfrihet som Palermo vill utveckla. Den som kommer till staden, vare sig som flykting på en överfylld båt över Medelhavet eller som besökare av biennalen, skall känna sig välkommen, som en palermit. Samexistensens svåra konst måste ges tillfälle att växa och frodas. Något som även besökaren måste bidra till.

Varken Riga eller Palermo är som stadsmiljöer lätta för en kulturell samexistens, och de visade konstverken gav ytterligare skikt av motstånd snarare än inbjudande immersivitet. Biennalerna uppfattades olika av varje besökare och någon samhörig festivalkänsla var inte given. Verkens allvar gav en sammanbiten känsla som nog delades av flera besökare, som tysta vandrade från verk till verk. Genomsyrade av detta allvar var vi alla delaktiga av den gemensamma rumsligheten, men utan medveten kontroll eller styrning.

 

Skribenten är konstforskare och kritiker, bosatt i Helsingfors.

Jaa artikkeli:Share on Facebook8Tweet about this on TwitterShare on Google+0Email this to someone