I ännu en krisbetonad artikel om den förestående döden och den erbarmligt låga nivån på kritiken i Finland – det hör numera till att man skall klaga på den – dryftades det den här gången i tidningen Image i vintras hur recensionerna har blivit varudeklarationer och hur konstnärerna skrattar åt sina kritiker. Fyra ”kritikkritiska” proffs på konst- och mediefältet – en författare, en koreograf, en ex-kritiker och en alltjämt aktiv dito – hade bjudits in för att diskutera om kritiken ännu kunde räddas. Upplägget var i och för sig intressant, till och med rafflande, men beklämmande var att ingen i kvartetten tjänade några pengar som kritiker, då också den enda som var aktiv i yrket var pappaledig för stunden.

Kritikdiskussionen gick mest i gamla fåror och det mesta var fel när koreografen Sonya Lindfors, författaren Minna Lindgren, ex-teaterkritikern Suna Vuori och litteraturkritikern Antti Majander slog ihop sina kloka huvuden: dagens kritiker är dinosaurier som tittar ner från sina molnkanter, kritikerna är överlag för gamla, de starka kritikernas tid är förbi när alla blivit kritiker på nätet. Man suktade – igen! – tillbaka till gamla glansdagar med profiler som Pekka Tarkka, Jukka Kajava och Seppo Heikinheimo. Den mest blodtörstiga, Minna Lindgren, ville upphäva hela kritikinstitutionen, kallade den en lat form av journalistik och ville ersätta den med något som hon kallade sakkunnigjournalistik. Samtidigt tangerade man evighetsfrågorna om stjärnbedömning av konstverk, Helsingin Sanomats dominans på det finländska konstfältet och frågorna om kritikernas auktoritet. Intet nytt under solen alltså.

Image-artikeln var förstås bara en i raden av artiklar om kritikens tillstånd som har publicerats i Finland på senare år, men artikeln var i många hänseenden symptomatisk genom sin pessimism och överlag negativa ton, speciellt om man ser till inledningen – ett citat ur Riku Korhonens några månader gamla våldsfantasi om att dämma till en kritiker. Det var som om artikeln började med att rikta pistolmynningen mot varje kritikers tinning. Effektivt förvisso, men knappast stiligt.

Precis som journalistikforskaren Heikki Hellman konstaterade i en intervju för Siskotuulikki Toijonen i Kansan Uutiset under påskhelgen har största delen av skriverierna om kulturjournalistiken på senare år präglats av krisprat. Dysterheten har lagt sig som ett tjockt täcke över debatten och trots att åsikterna har gått isär har debattörerna förenats i synen på att kulturjournalistiken befinner sig i kris.

Krisen har blivit en central metafor och sinnebild som styrt diskussionen, vilket bekräftas av både Hellmans egen och Maarit Jaakkolas forskning. När tidningarna i Finland och Norden på 2010-talet har behandlat kulturjournalistiken har man nästan konsekvent gjort det med ord som oro, död, kamp och nedmontering. Krismedvetenheten, menar Hellman, har inte minst odlats av journalisterna själva som tampats med en fördunklad identitet, kringskuren autonomi och förändrade professionella krav, alternativt anpassningssvårigheter till de nya journalistiska verksamhetsformerna.

Alltför ofta får jag känslan av att det är någon annan än kritikerna som driver debatten om kulturjournalistiken och kritiken.

Här finns en märklig paradox inbakad, för trots att journalisterna själva odlat krismedvetenheten – kanske ligger det i journalistikens väsen att dramatisera för att skapa rubriker? – tycker jag mig sakna riktiga kritikers röster i debatten. Alltför ofta får jag känslan av att det är någon annan än kritikerna som driver debatten om kulturjournalistiken och kritiken: Många konstnärer har till exempel starka åsikter om den (fast de aldrig skulle ha idkat eller varit föremål för kritik), också andra journalister tycker om att uttala sig (Minna Lindgrens flera decennier långa korståg är ett praktexempel), vissa forskare har värdefulla infallsvinklar (Hellman som ett bra exempel). Det förefaller ändå som om de flesta hårt arbetande kritiker valt att tiga och fortsätta som hittills, djupt nedsänkta i sina respektive saltgruvor. Antingen väntar de på att rida ut stormen som om ingenting hänt eller så har deras egen hållning kuvats av allt krisprat, som om rösterna tystnat redan innan harmageddon.

Varför deltar alltså inte kritikerna själva i diskussionen i högre grad? Det knepiga är att då kritikerna själva ställer sig utanför diskussionen lämnar de samtidigt spelplanen fri för dillettanter som får formulera frågeställningarna och forma diskursen, utan att de sakkunniga egentligen kan påverka den. Ett problem med kritikdiskussionen eller rättare sagt metadiskussionen (hela debatten verkar ju handla om kritikens varande eller icke-varande) är att den nästan alltid återkommer till grundläggande frågeställningar om kritikens väsen, ändåmål, syften, krav och frågan om kritikerns auktoritet. Senast i det här skedet brukar alla erfarna kritiker gäspa eftersom de i allmänhet för länge sedan har varit tvungna att göra upp med nämnda frågor och formulera åtminstone provisoriska svar. Men hur betungande och tröttsamt det än kan upplevas tror jag att varje kritiker borde engagera sig i högre grad i den offentliga debatten, helt enkelt för diskussionens och sitt eget väl.

Kulturjournalistiken må vara i kris precis som journalistiken överlag, men den förändrade skepnaden behöver knappast betyda kritikinstitutionens död. Vi behöver ju inte färre kritiker numera när vem som helst kan bli recensent på Google, Tripadvisor, Amazon eller Adlibris utan snarare flera. Och då talar jag givetvis om professionella kritiker, som kan formulera mer än två meningar i stil med ”Jag tackar för den här upplevelsen. Just nu utmattad.” Proffskritikern har också en unik utblick över konstfältet genom den enorma mängd konst som han insuper och han vinner publikens förtroende genom att initierat, skarpsynt, djärvt och rappt omsätta i ord det han sett, hört, läst och upplevt. Ingen betvivlar väl att det också i dag finns en beställning på en analys av så pass meriterad skribent?

Jag tror att det hjälper föga att försöka kvantifiera nedgången i kulturjournalistiken genom att räkna antalet recensioner i olika dagstidningar under olika tidsperioder, för det ger bara halva sanningen om kritikens verkliga tillstånd.

En annan sak är att publikens behov är ständigt skiftande och att också föremålen för kritiken skiftar. Efter att en majoritet av både konstnärs- och kritikerkåren i decennier har propagerat för att alla blommor skall få blomma borde det inte komma som någon överraskning att en massa blommor i dag de facto blommar. Då är det helt naturligt att alla inte kan få lika stor uppmärksamhet eller att ens historiska institutioner kan ha samma självskrivna plats som tidigare. Är det då inte mera på sin plats att kritisera bakomliggande strukturer och se till de mekanismer som får vissa blommor att blomma, kanske frodigare än andra eller rentav på andras bekostnad?

Jag tror att det hjälper föga att försöka kvantifiera nedgången i kulturjournalistiken genom att räkna antalet recensioner i olika dagstidningar under olika tidsperioder, för det ger bara halva sanningen om kritikens verkliga tillstånd. Själv tillhör jag dem som välkomnar utvecklingen där kritikerna inte längre ägnar sig åt att pliktskyldigt ta sig an nya utgåvor för att ”anmäla” dem, utan snarare försöker granska konstnärliga fenomen kritiskt. Men jag tror också att kritiken i grund och botten handlar om en attityd hos skribenten: att våga sätta sig i en position där man urskiljer och bedömer konstverk och konstnärer, och gärna med en subjektiv hållning snarare än genom att upprepa påståenden som utgör vedertagna sanningar.

Till sist hoppas jag att allt flera kritiker i högre grad skulle vilja profitera på hela den samlade kunskap som de besitter. Alla som till exempel har försökt sig på att göra listor med till exempel de tio bästa filmerna eller skivorna eller bildkonstnärerna just nu (eller något annat lika pretentiöst) vet hur svårt det är om man vill göra någon som helst rättvisa åt verken eller konstnärerna i fråga. Ändå vet vi att nätet svämmar över av just listor av olika slag, listor som väldigt sällan sammanställts av professionella kritiker. Kanske tycker somliga kritiker att de inte vill befatta sig med dylika moderna påfund. Eller att det känns obekvämt att göra listor, eftersom de ändå inte kan göra någon rättvisa åt verken eller konstnärerna. Eller så väljer någon kritiker av gammal vana att hålla sig till att recensera enskilda verk, samtidigt som han litar på att hans samlade kunskap nog kommer till användning i tillräckligt hög grad ändå. Det förefaller i mina ögon otillräckligt. En kritiker är beroende av sina läsare och borde alltid göra sitt yttersta för att nå sina läsare på ett så tilltalande sätt som möjligt. Det väsentliga är att vi också i framtiden har kritiker som är villiga att utföra jobbet.

Skribenten är musikredaktör vid HBL.