– om Göteborgs internationella biennal och den 15.nde Istanbul Biennalen

Kan konsten förväntas vara samhällskritisk i dagens politiska läge? Vad händer när verkligheten överträffar konsten och kritiken på gatorna är större än i konsten? Höstens konstbiennaler ger orsak till begrundan av och diskussion om konstens politiska och kritiska gester.

Under de senaste tre decennierna har konsten i allt högre grad förväntats att framhålla kritiska perspektiv på samhället och samtiden. Utan en kritisk diskurs har konsten och konstscenen i mångas ögon inte haft något berättigande. Det har handlat om krav på en pluralitet, en globalitet, en differentiering och samtidigt en subversivitet. Idag har betoningen kanhända förflyttats något dels mot en marknadsmässig och dels en socialt engagerad konst, men det avantgardistiska arvet, att alltid belysa protesten, spelar fortfarande en central roll.

Jag besökte Göteborgs internationella konstbiennal samma vecka som årets omdebatterade bokmässa var i full gång, och hela Sverige förberedde sig på en nynazistisk demonstration på Göteborgs gator. Diskussionerna om yttrandefriheten, de mänskliga rättigheterna och de demokratiska grundprinciperna fördes på bred front och drevs till sin spets just det veckoslut när demonstrationen skulle förverkligas.

Själva demonstrationen kom av sig på grund av stark polisövervakning och protester från det civila samhället, bestående av stark sammanhållning mellan individer på gatan. Den stora högerextremistiska manifestationen förbyttes till det som någon beskrev den som ”en promenad från en ICA-butik till en annan”.

I detta upphaussade samhälleliga tillstånd hade den internationella konstbiennalen föga verkan. Biennalen arrangeras i år för åttonde gången och har sedan 2001 etablerats som ett samarbete med staden, kulturförvaltningen och ett nätverk av konstinstitutioner runt om i hela regionen.

Riikka Kuoppala: And That’s All I Remember (2015)

Sekulariseringens öde

Temat denna gång förväntades vara politiskt brännande – det religiösa livets samhälleliga roll, sekulariseringen, det profana och det ritualiserade i motsättning, tron och politiken sammanslingrat, självutnämnd makt och kontrasternas provokation.

Att religiositetens betydelse har ökat i en postmodern genomsekulariserad verklighet har inte minst synts genom just politiseringen av tro. Behovet av analys av det sekulariserade samhället kunde ses som ett av de viktigaste temana idag. Det är inte en slump att Svenska Akademin under samma vecka tog in en ung kvinnlig teolog som sin nyaste ledamot. Men hur lyckades biennalen i sin ambition att belysa denna problematik?

Presentationerna måste beskrivas som tystlåtna, relativt alldagliga och i vissa lägen till och med försvinnande. Visningar av videoverk i stadsbiblioteket drunknade helt i slamret av informationstyngda biblioteksaktiviteter. Karakteristiskt är att det kanske mest tydligt kritiska inslaget i biennalens framställningar var en mini-utställning i utställningen, i ett hörn av läsrummet på Göteborgs konsthall. Där hade konsthallens programasnvarige Andreas Hagström på inbjudan av biennalen sammanställt en liten presentation av arkivforskning kring den svenska antisemitismen under 1930-talet, och hur den specifikt riktades mot konstnären Isaac Grünewald.

Karakteristiskt är att det kanske mest tydligt kritiska inslaget i biennalens framställningar var en mini-utställning i utställningen, i ett hörn av läsrummet på Göteborgs konsthall.

Det som kändes som styrkan i biennalens ambition var det diskursiva greppet, att samla dokumentation av diskussioner, att sammanföra olika förståelser och söka föra en dialog. Det är en rak motsats till det spektakulära, den visuellt genomslående protesten eller det synliga kritiska manifestet. Samarbetet med Akademin Valand och dess konstnärliga forskning förde biennalen ännu mer till en inåtvänd teoretisk diskurs. På gott och ont.

Biennalen i Göteborg tyckte sig föra en kritisk diskussion genom konsten, men överröstades tydligt av större samhälleliga händelser. Konstens kritiska funktion fick kanhända dess rättmätiga plats. I analysen, i diskursen, i de fördjupade, långsiktigt riktade, försöken att förstå komplexa samtida företeelser.

 

Att vara en god granne

Förväntningarna på konstens samhälleliga betydelse och verkan ställdes på ett annat sätt i fråga om Istanbul biennalen, som sammanställdes av den norsk-danska konstnärsduon Elmgreen & Dragset. Att arbeta med samtidskonst i dagens Turkiet påverkas direkt och indirekt av den allt hårdnande politiska regimen. Hundratals människor har fängslats för sina yttranden och sin samhälleliga verksamhet,  och upprätthållandet av osäkerhet kring rättsskyddet inom systemet är en effektiv metod för att många skall tystna och dra sig tillbaka.

Kurateringen av den 15 omgången av den internationella biennalen har mötts både av positiva och kritiska kommentarer. Särskilt den koncentrerade formen har lovordats, där endast 56 konstnärer visar verk på sex olika utställningsplatser. Det gör helheten överblickbar och varje verk ges en möjlighet att framträda och upplevas i sin egen rätt.

Berlinde De Bruyckere: Spreken (1999). Foto: Sahir Uğur Eren

Det som flera skribenter har kritiserat är den mildhet och den metaforiska form som helheten presenteras igenom. Temat är ”a good neighbour”, vilket vissa hade hoppats skulle kunna referera till en mer politisk realitet och diskurs, men som uppfattats som en inåtvänd och privat domestisering av diskussionen.

Att konsten och konstutställningar kritiseras för att vara metaforiska, och inte söka att genom direkt tilltal och aktioner delta i verkliga händelser påvisar hur betoningen av och förväntan på konsten som politisk akt fortlever. Att konstens symbolvärde, dess funktion och förmåga att just genom metaforen och andra betydelseformande och -tolkande medel fungera, verka och agera på olika nivåer av och på det mänskliga medvetandet inte uppskattas och värderas måste ses som en stor förlust.

Min egen upplevelse av denna omgång av Istanbul-biennalen var full av förundran, och väckte såväl estetisk som etisk begrundan. Elmgren & Dragset visade i sin kuratering respekt för konstverken och i det jag kunde utläsa, även för sina konstnärskollegor.

De tydligaste och mest betydelsefulla politiska gesterna låg kanske just där. I insisterandet på att konsten fungerar på ett djupt samhällligt plan genom att sammanställas i lätt tematiserade helheter, att ges utrymme att fungera som laddade enheter och att vara visuellt närvarande. Att konsten på ett subtilt sätt kan få verka.

Hur konstkritiken kan återta sin funktion som analysmetod för alla nivåer av konstens betydelsebärande närvaro är något som yrkeskåren mycket väl kunde diskutera mera.

För visst, det fanns oerhört starka uttryck som inte kan avläsas som annat än politiska. Nästintill varje verk hade något att säga på sitt sätt. Vissa tydligare framställda än andra. Alla utställningar gavs det fritt inträde till och salarna var fyllda av besökare av olika slag. Kvinnor klädda i huvuddukar, tonårsgrupper och skolklasser, äldre och yngre människor, kulturturister, men en stor del verkade vara lokala besökare.

Variationerna, närvaron av olika språk, urspung, berättelser och visuella uttryck har verkan på många plan, även om det varken är direkt möjligt att vetenskapligt bevisa eller politiskt placera.

Hur konstkritiken kan återta sin funktion som analysmetod för alla nivåer av konstens betydelsebärande närvaro är något som yrkeskåren mycket väl kunde diskutera mera. Spektakelsamhället, festivaliseringen och den förväntade chockeffekten, positionstagandet och direkt politisk deklamering tappar i mångdimensionerat innehåll. Och det är det mångdimensionerade som på allvar kan vara politiskt.

Skribenten är konstforskare och kritiker, bosatt i Helsingfors.

 

Jaa artikkeli:Share on Facebook9Tweet about this on TwitterShare on Google+0Email this to someone