– att tänka och formulera konstkritik i en era av dramatiskt spektakel

En av de absolut hetaste konstnärsnamnen idag är den serbiskfödde Marina Abramović (f. 1946). Det finns inte någon tvekan om det. Många av oss har följt henne i flera decennier, men hon slog igenom i den stora publikens medvetenhet med performancen The Artist is Present, som en del av sin retrospektiva utställning på Museum of Modern Art i New York under våren 2010.

Det som i performancen var utställt, och det som kunde upplevas, var konstnärens närvaro där hon tyst satt mittemot 1 545 besökare, en åt gången, i sammanlagt 736,5 timmar. Att sitta stilla och möta en annan människas blick var den akt som uppfattades som radikal och eftersträvansvärd.

Sedan dess har Marina Abramović stjärna bara stigit och när Moderna Museet i Stockholm under våren visat hennes retrospektiv med en anhängande performance, The Cleaner, har publiksuccén varit garanterad. Nu handlade performancen inte en längre om konstnärens närvaro, snarare den aura av intensitet som konstnären gett situationen. Det som konstnären sagt sig sträva efter var att besökarna kunde ges ett tillfälle för något unikt, att möta sig själva. Den dramatiska gesten som hon själv uppbringade 2010 gavs över till den enskilda besökaren, som genom att ge sig hän till situationen enligt många vittnesmål fick den upplevelse som man kom för att få.

En metakritik om hur kritiken formulerats är mycket ovanligt i dagens konstliv och mediadiskurs.

En dylik stor museisatsning och publiktillströmning har naturligtvis åtföljts av ett stort pressuppbåd, och många konstkritiska tolkningar och reflektioner. Det som är avvikande i det här fallet är att utställningen även givit upphov till en diskussion om den konstkritiska receptionen. En metakritik om hur kritiken formulerats är mycket ovanligt i dagens konstliv och mediadiskurs. Och i det här fallet handlar det inte om performancens alltomfattande psykologiska rus, utan om vilket filter som Abramovic konstnärskap skall tolkas igenom för att ges rättvisa.

I den Oslo-baserade konstkritiksajten Kunstkritikks svenska upplaga publicerades den 17.3. ett inlägg av den från Borgå bördiga professorn och författaren Tom Sandqvist, där han systematiskt går igenom de stora dags- och kvällstidningarnas utställningsrecensioner, och även Kunstkritikk.se-saijtens recension. Hans genomgång av den konstkritiska diskursens dagsform ger upphov till många frågor, varav några reflekteras i denna kommenterande artikel.

Välförtjänt kritik om kritiken

Det som Sandqvist i sin text specifikt för fram är både en tanklöshet och en historielöshet som skiner igenom alla recensioner av Abramović utställning inom svensk press. Både de två största dagstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och de två största kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen påvisar enligt Sandqvist i sin bevakning en synnerligen ensidig tolkning av Abramović konstnärskap som shamanistiska uthållighetsövningar och hennes historia som en frigörande brytning mot det kommunistiska samhällssystemet.

Vad Sandqvist ger i gengäld är en tydlig kulturhistorisk kontextualisering av Balkans närhistoria och konstteoretiska strömningar. Dessa teman har varit fokus för hans forskning under flera decennier, och har summerats i ett flertal böcker, som alla varit tillgängliga för den svenska publiken.

Och visst, när man tittar närmare på de nämnda dags- och kvällspressrecensionera av Abramović utställning är det inget annat än en sorglig läsning. Hur dagens så kallade konstkritiker kan uppfatta performancekonstens ursprung ligga i Jackson Pollocks actionmåleri, eller att se konstnärens arbete under fyra decennier som ett tecken på att vi vantrivs i kulturen, är inte bara undermålig konsthistorisk tolkning eller slapp journalistik. Det är att dra mattan under fötterna på en hel yrkestradition.

Även konstkritiker Lars-Erik Hjertström Lappalainen, som skrivit en längre recension i Kunstkritikk.se, får klart underkänt av Sandqvist. I sin text tar Lappalainen som utgångspunkt svårigheten att göra en utställning av Abramović konst. Han fokuserar svårigheten på två idéer han för fram som bärande i Abramović konst – dels det att konsten utgörs av konstnären och dels att han ser att Abramović med sin konst i 45 år har strävat till att göra performancekonsten mainstream. Därmer förbigår kritikern helt konstnärens konstnärliga och historiska bakgrund, och alla reflektioner kring konsthistoriens diversitet, och faller in i kören som blivit bländade av konstnärens dramatiska retorik.

Konstkritiken har som uppgift att föra fram diskussioner kring vad det är som gör konsten meningsfull i sin tid.

Marina Abramović framställs i diskursen kring utställningen i Stockholm genomgående som en superstjärna vars konst handlar om aura och transcendens. Alla som formulerat sig om henne tycks enbart ”starstruck”, överrumplade och förblindade av konstnärens personlighet. Det här gäller även Moderna museet som värdinstitution och curator Lena Essling som ansvarat för presentationen.

Sandqvists kritik av kritiken är välförtjänt och borde uppfattas som ett starkt nödrop för den seriösa konstkritikens överlevnad och respekt. I dagens urvattnade mediasituation och då konstinstitutionerna inte tar ansvar för fördjupad analys, utan tycks saluföra färdigpaketerade konsumtionshelheter, och då konstnärernas framgång bygger på strategiskt slipad retorik, blir kritikern väldigt ensam och liten i rollen som granskande analytiker och förmedlare.

När det gäller ett så komplext projekt som Abramović retrospektiva utställning måste man som kritiker resonera kring oerhört svåra frågor. Vilka nivåer av presentationen är det möjligt att analysera? Vilka filter av kunskap, kritiska metoder och artikuleringar är det vettigt att försöka ta i bruk? Vad finns det för valmöjligheter och alternativ?

Genom konstkritikens moderna historia har vi lärt oss att för att kunna utföra ett kvalitativt arbete, måste konstkritikern behärska en bred bildning, från grundläggande semiotisk teori till djup kunskap i filosofisk, kulturell och politisk historia. Men det handlar om mer än så. Konstkritiken idag dras in i helt andra strukturer och måste så spela på helt andra spelplaner än tidigare.

Marina Abramović och performancen The Artist is Present, Museum of Modern Art i New York. Kuva: Wikimedia Commons

Många gester i diskursiva formationer

Konstutställningen ter sig idag som ett spektakel, som ett dirigerat, regisserat och redigerat lustspel. Frågan är vem som håller i taktpinnen. Museidirektören balanserar med samlare, finansiärer, politiker och andra samarbetspartners. Curatorn skall möta förväntningar från konstnären, institutionen, konstdiskursen, publiken och samtidigt göra konkreta beslut om utställningsrummen, tekniken, och helhetsframställandet. Konstnären har sin strategiska plan för sin ”launch”, som måste vara oerhört genomtänkt, där varje steg, gest och uttalande är förberett.

För att ta sig igenom allt detta och se med sin egen blick, ställs konstkritikern för en mängd val. Därtill finns förväntningar hos tidningens redaktör, läsarna, den konstkritiska diskursen och dead line.

I min tidigare forskning har jag tittat på presentationen av ett konstverk i en utställningssituation som ett spel av gester i en diskursiv formation. Med det menas att en mängd olika, och många gånger sinsemellan motstridiga, betydelser formuleras samtidigt. Men det sker i en situation som bestäms av yttre omständigheter, av kunskapsteoretiska, politiska och kulturellt möjliggjorda förståelsemodeller, som är nästintill omöjliga att skönja i ett nuperspektiv.

Det medvetna valet av filter är ett av kritikerns viktigaste verktyg och ett medel för att skydda sig mot att bli bländad av spektaklet och för att ta konsten på allvar.

Det som är en av konstkritikerns centrala uppgifter är att försöka se vilka tankemodeller det är som styr de formationer som konsten fungerar och presenteras inom, och på vilket sätt som konsten utgör en med- eller motkraft.

En av dessa modeller är såsom jag uppfattar det idag just ett ”här-och-nu”-perspektiv. Det är något som möjliggjort Abramovic stjärnstatus och de massiva publiktillströmningarna till hennes performances. Det är detta instant-perspektiv som möjliggör Spektaklet och som förstärker Personligheten. Konstnären Marina Abramović blir Figuren, som med ett järngrepp styr Inramningen genom att behärska Retoriken och som blir den som skriver Historien.

Konstkritiken har som uppgift att föra fram diskussioner kring vad det är som gör konsten meningsfull i sin tid. Det är konstkritiken som utgör en betydande del av det historiska källmaterialet. Det är konstkritiken som i längden skriver sin del av konsthistorien.

Då räcker det inte med slapp journalistik, som ingen seriös kvällstidningsjournalist skulle komma undan med.

Varje seriöst arbetande konstkritiker måste inför varje uppdrag avgöra vilka filter som konsten ifråga skall granskas igenom. Det medvetna valet av filter är ett av kritikerns viktigaste verktyg och ett medel för att skydda sig mot att bli bländad av spektaklet och för att ta konsten på allvar.

Skribenten är konstforskare och kritiker, bosatt i Helsingfors.