Samhällsdebatten radikaliseras, men vad betyder det för kritiken?
I en kolumn i Hufvudstadsbladet nyligen (9.5) – skriven ”till tveksamhetens försvar” – beklagade sig modersmålsläraren och författaren Katarina von Numers Ekman över det allt mer tillspetsade debattklimatet. Hon bekände att hon tvekar varje gång inför att skriva och publicera en text, eftersom det händer så lätt att man blir missförstådd och argt tillrättavisad.
”I umgänge med dem som genast har en stark och färdig åsikt att tuta ut kan man känna sig lite trögtänkt, dum eller naiv. […] Folk med starka åsikter har ofta hög status. Mera sällan får de tveksamma grubblarna en klapp på axeln.”
Det finns inga enkla förklaringar till det tillspetsade debattklimatet, men många delförklaringar. Somliga pekar på politiska orsaker såsom populisternas frammarsch i Europa och den tidigare dolda rasismen som allt oftare stiger upp till ytan. Andra söker orsakerna i den samhälleliga och teknologiska förändringen och att den aktiva samhällsdiskussionen i allt högre grad förs på sociala medier i till synes genomskinliga men ändå separata bubblor, i parallella verkligheter om man så vill.
Diskussionskulturen har därför på tio år tagit ett jättekliv mot ett mer polariserat håll, där den lågmälda, sävliga, syntetiserande och allmänt resonerande tonen har fått ge vika för texter som speciellt i rubriken har en tydlig spjutspets ämnad att på två sekunder fånga den potentiella läsarens intresse. Och enligt klicklogiken förefaller det som om läsarnas tid, pengar och intresse ständigt är konkurrensutsatta och måste förtjänas på nytt varje gång.
Mina egna empiriska studier, alltså min läsning av statistiken i mitt jobb som kulturredaktör på HBL, understöder den här uppfattningen. Min hypotes är att de mest framgångsrika recensionerna (mätt i antalet klick) utmärks av att de redan i rubriken blottar ett nyckel- eller slagord (ett fenomen, en person eller institution) som läsaren kan relatera till och att detta nyckelord kombineras med ett omdöme. Ju skarpare omdöme, desto bättre. Den mest framgångsrika recensionen på HBL.fi under en vald tidsperiod hade rubriken ”Lillans lågvattenmärke” (Sonja Mäkeläs sågning av en pjäs på Lilla Teatern 1.4.2016).
Det här är förstås ingen överraskning för alla rutinerade kritiker, som i alla tider vetat att det är de mest sataniska sågningarna eller himmelska hyllningarna som får största genomslagskraft, som läses av större publikskaror och som omtalats i vidare kretsar än vanliga små recensioner. En sågning av ett på förhand hajpat verk med många deltagande konstnärer (intressenter) kan få alldeles särskilt stor genomslagskraft.
Dessutom har det gått inflation i sågningar och hyllningar när var och varannan text får en extrem åsikt, åtminstone i rubriken.
Kritiker ska ha åsikter och många kritiker har starka åsikter. Konstigt nog är det sällan ändå kritikerna vars röst numera hörs. Därför är det nästan mera relevant och intressant att fundera över vilka konsekvenser det polariserade debattklimatet får för kritiken överlag.
Själv ser jag två tendenser:
1) Den första handlar om en radikalisering av åsikter överlag och att många kritiker drivs till att – aktivt eller passivt – spetsa sina texter. Att en kritiker vässar pennan är i sig ingen dålig sak, men när en kritiker som inte har någon tydlig åsikt med våld försöker skapa sig en uppfattning blir det lätt krystat. (Ska den personen alls arbeta som kritiker, kan man fråga sig.) Dessutom har det gått inflation i sågningar och hyllningar när var och varannan text får en extrem åsikt, åtminstone i rubriken.
2) Om kritikern inte har någon tydlig åsikt att komma med, höjer det kraven på argumentation och resonemang. Och om åsikterna saknas, bör kritikern åtminstone med tillräcklig trovärdighet kunna redogöra för ett relevant resonemang som läsaren har någon behållning av. Om resonemanget saknas, kan man fråga sig vilken funktion texten fyller.
Det är mycket möjligt att vi går mot en radikalisering av åsiktstexter, åtminstone tills pendeln svänger och läsarna tydligare börjar efterlysa välgrundade snarare än tillspetsade texter och åtminstone tills mediehusen går in för att betjäna sina trogna läsare bättre än engångsbesökare.
Men med kravet på tydliga åsikter eller ett meningsfullt resonemang finns det i alla fall en texttyp som i allt högre grad håller på att eroderas och som troligtvis på sikt faller bort. Jag tänker på den fumlande och trevande texten, där recensenten tvekat och inte egentligen vetat vad han tyckte eller vad han ville säga, kanske för att konstverket, hängningen, uppsättningen inte talat så starkt till honom.
Jag tänker på recensionerna som saknat både åsikter och omdömen, men som ändå har uppfattats som oumbärliga för att man skulle veta hur ett verk uppfattades just då. Eller ännu bättre för att det ansetts som viktigt att skriva om en viss konstnär eller upphovsman. Just sådana syften uppfyller säkert en sökning på Google lika bra eller bättre i dag…
Men hur är det, finns det en plats för den tvekande kritiken i framtiden?
Skribenten är musikredaktör och -kritiker i Hufvudstadsbladet.